Journalisten som aldrig blev av!
Jag upplever att många ungdomar känner oro inför framtiden. Många längtar efter att få sluta det inrutade skollivet och gå vidare. Samtidigt vet många inte till vad? Jobb eller fortsatta studier.
Det är lite synd om de femtonåringar som ska välja till gymnasiet. Hur ska man kunna veta i så unga år vad man vill arbeta med i framtiden? Att man ska gå är nästan en självklarhet idag. Riktigt lika självklart var det inte på min tid, även om jag tror att de flesta ändå tog sig igenom ytterligare två eller tre års skolgång till, efter de nio obligatoriska.
Mitt eget gymnasieval blev något annorlunda eftersom jag var trött på skolan, trött på Nyköping och säkert rätt trött på mig själv också. Jobbig som jag var, i tonåren! Jag valde att gå på en folkhögskola långt ut i skogen. Flyttade hemifrån som 16 åring, bodde på internat, gick i skolan och fick mitt gymnasiebetyg. Den tiden i mitt liv kan nog jämföras med pojkarnas lumpentid. De var riktigt tufft mellan varven men så här efteråt minns man bara alla roliga och galna stunder.
Själv var jag på det klara med vad jag skulle bli redan som tolv, trettonåring. Jag deklarerade tydligt och klart att det var journalistyrket som hägrade. Helst ville jag skriva om sport. Under 80 talet fanns bara sport i i huvudet. 1984 i juli-augusti gick OS i Los Angeles och tv-sändningarna gick nattetid. Jag flyttade under dessa två veckor ner i husets källare med madrass och kudde. Sov på golvet på dagarna och på nätterna såg jag allt som visades. Missade en stor händelse, vilket grämer mig än idag. Jag råkade slumra in just under den tiden Kent Eldebrink tog sitt brons i spjut. Illa!
Mot slutet av detta OS hade familjen planerat in en Danmarks semester. Detta gjorde att jag fick slita mig från min madrass och ta mig ut i det vanliga livet. Därför fick jag, liggandes i en våningssäng med radiosporten tätt tryckt mot mitt öra bevittna att Patrik Sjöberg tog silver i höjd. Minns att det var så svårt att inte få ljubla högt. Kunde ju inte väcka resten av familjen även om det var en stor händelse.
Efter sommarlovet återgick jag till skolan och på svenskan fick vi till uppgift att skriva om något vi upplevt på sammarlovet. Jag valde naturligtvis att skriva om OS! Antagligen en av de bästa uppsatserna jag skrivit i mitt liv. MEN den blev totalt sågad av min svenska lärare. Han gav den ett lågt betyg med motiveringen:
- Det där har du ju skrivit av ur en tidning!
Jag blev arg och sårad så långt in i själen som en rabiat tonåring kan bli. (tänk på det alla lärare och vuxna: det kan se ut som om orden Ni säger rinner av en stöddig kaxig unge men i själva verket kanske era ord påverkar mer än vad ni förstår)
Vet att jag slet uppsatsen ur hans hand och lämnade lektionen utan ett ord. Sen gick jag hem till mamma och grät! Jag hade inte skrivit av en enda rad men självklart fanns i min uppsats likheter med sportens artiklar. Jag hade ju levt ihop med kvällstidningarnas och sportkommentatorernas termer i nästan två veckor. Klart man påverkas.
Jag ska inte säga att det var den lärarens sågning som innebar att jag aldrig sökte till journalisthögskolan. Det vore att vara orättvis, även om jag fortfarande har lust att spotta den mannen i ansiktet, när jag ser honom. Men nej, det var många orsaker till att jag aldrig på allvar tog tag i den där drömmen. Kanske var jag feg. Kanske trodde jag för lite på min egen förmåga. Eller så kom bara själva livet i vägen!
Under en senare del av livet pluggade jag på komvux. Valde efter mycket vånda Svenska C. En kurs som i stort sätt bara handlade om att skriva. Hur skulle jag klara av det? Minns att jag var beredd att hoppa efter de första två veckorna. Det var hemskt! Alla i klassen var skit duktiga och jag som inte skrivit på riktigt på så länge, kände mig så kass. Läraren, Ola, var grym, i dubbel bemärkelse. Han kunde sin sak och var duktig men han hade också grymt höga krav. Varannan vecka fick vi en ny skrivuppgift. Till veckan därpå skulle vi gjort skissen och ta hjälp av klassen för att utveckla det vi skrivit. Sen skulle uppgiften in. Snacka om att få öva upp det här med att ha en deadline och att skriva på beställning. Det var ångest! Men så roligt! Gick ut kursen med högsta betyg men glädjen över betyget var inget i jämfört med glädjen att äntligen fått bekräftat att det jag skrev dög.
För mig är det skrivna ordet heligt. Har jätte svårt att kasta böcker tillexempel. Det är ju någon som skapat. Det är konst. Känner en stor beundran inför dom som kan, med det skriva ordet, förmedela känslor av igenkänlighet. Allra helst de som skriver om vardagliga situationer, det dråpliga och vanliga.
Äldsta dottern skriver också en del. Hon är duktig. Vissa saker hon skriver gör att jag gråter. Visserligen är jag en blödig person men det hon skriver berör så ända in i själen. Måtte hon fortsätta. Måtte ingen ta ifrån henne sitt sätt att uttrycka sig. Måtte ingen kritisera den text som kommer ut på pappret och som är hennes.
Delaktighet och medbestämmande rätt.
Nu menar jag inte att alla måste gå omkring och vara så puttinuttiga och älska alla.
Nej inte alls. Man behöver inte alls tycka om alla och alla kan inte vare sig tycka som Du eller gilla Dig.
Det är inte det, det handlar om. Men om man tänker efter så handlar livet i stort och smått om att fungera ihop med andra människor. På ett eller annat sätt. Åtminstone om man vill få saker och ting att fungera någe så när smidigt och kanske har man dessutom ambitioner om att få en del saker gjorda och kan behöva få flera att jobba mot samma mål.
Det är ju svårt att flytta berg själv. (Jag hade fullt upp med att flytta bokhyllan igår kväll)
Har på senaste tiden allt oftare uppmärksammat att människor gärna vill trycka ner andra, istället för att lyfta dessa.
Man går medvetet in för att såga någon vid fotknölarna antingen genom en hård ordväxling eller genom andra knep där man uppenbart märker att det handlar om att utesluta någon från en grupp eller att skapa någon slags maktkrig där man själv har tänkt att stå som segrare.
Detta händer lite överallt. I skolan, på arbetsplatsen, i laget men även på andra platser i vårt samhälle.
På arbetsplatsen kan chefen tom gå ut och säga att man vill att de anställda ska vara med och "tycka till" för att känna delaktighet. När den anställde sen repat mod och ger ett förslag visar chefen på ett sätt som inte kan tolkas på annat sätt än som en "klapp på huvudet". Det där förstår inte Du lilla vän. Jag menar inte att den högst ansvarige ska köpa alla förslag med hull å hår. Men man kan väl iallafall visa att man lyssnar och funderar på förslaget.
För mig är detta inte bara rent elakt och taskigt. Det är dessutom så osmart. Osmart, sett ur den egna synvinkeln.
Som jag ser det finns det inget att vinna på detta beteende. Såvida man inte tänkt fira segern ensam den dagen man lyckats föringa alla i sin omgivning.
Nä. Det gäller nämligen att vara smartare än så. Vill man själv nå ett mål och få en ide genomförd gäller det att få sina medmänniskor med på tåget. Jag minns när jag jobbade i vården. Vi hade ibland vårtagare som tyckte dom kunde köra lite med oss personal. Flera av mina kollegor opponerade sig ljudligt och kände sig trampade på. Själv svalde jag mycket under en tid och det kostade lite stolthet men så länge jag själv inte såg mig som ett offer i sammanhanget var jag ju inte det heller. Kollegorna tyckte nog att jag kröp och smörade. Men det var inte alls så uan jag hade en strategi klar för mig redan från start.
I slutänden hade jag genom mitt sätt att agera skapat ett förtroende mellan mig och klienten/patienten och därigenom nått mitt mål då jag låtit vårdtagaren känna just delaktighet i besluten. Att jag haft klart för mig vart vi var på väg redan från början behövde ju inte vårdtagaren må dåligt över. Jag trampade inte på någon och tog heller inte ifrån personen ifråga sin rätt att bestämma över sitt eget liv.
Ovan var bara ett exempel. Men jag tror att man kan använda sig av detta sätt att tänka i så många sammanhang. Lite mindre prestige och lite mer ödmjukhet och vi skulle tillsammans kunna göra stordåd.
Kan också ge ett exempel på motsatsen där jag varit anställd och min chef varit den smarta, medvetet eller omedvetet.
Under sommaren har jag jobbat en hel del på Skokanonen. Jag har trivts utmärkt och roligast har det varit att jobba med chefen. Varför? Jo, för att hon kan konsten att få mig att känna att jag gör ett bra jobb, att mina idéer räknas. Min känsla har varit den även om det säkert många gånger blev hennes och företagets tanke som blivit genomförd. Ofta gick jag hem och tyckte jag blivit lyssnad på, samtidigt som jag fått en hel del gjort. Detta trots att jag har hur mycket som helst att lära inom branchen. Det är skickligt att kunna styra skutan dit man vill och samtidigt få sina medarbetare med sig. Stjärna i himlen till Carro!
Skickar som slutord på denna hysteriskt energiska utläggning med Er tieln på en bok skriven av Lena Nevander Friström. Läs den eller ta med Er titeln som ett slags ledord för hur Ni ska nå Era mål utan att göra andra människor illa.
Kan med fördel användas i nästan alla sammanhang inte bara i arbetslivet.
"Kränkta människor samarbetar inte- inte änns bra idéer fungerar utan samarbete"
Nu har Ni fått något att fundera över undertiden jag fortsätter mecka bokylla. Skriv gärna en kommentarer eller två när Ni ändå är inne och läser.
Hej så så länge!
