Jag upplever att många ungdomar känner oro inför framtiden. Många längtar efter att få sluta det inrutade skollivet och gå vidare. Samtidigt vet många inte till vad? Jobb eller fortsatta studier. 

Det är lite synd om de femtonåringar som ska välja till gymnasiet. Hur ska man kunna veta i så unga år vad man vill arbeta med i framtiden? Att man ska gå är nästan en självklarhet idag. Riktigt lika självklart var det inte på min tid, även om jag tror att de flesta ändå tog sig igenom ytterligare två eller tre års skolgång till, efter de nio obligatoriska.

Mitt eget gymnasieval blev något annorlunda eftersom jag var trött på skolan, trött på Nyköping och säkert rätt trött på mig själv också. Jobbig som jag var, i tonåren! Jag valde att gå på en folkhögskola långt ut i skogen. Flyttade hemifrån som 16 åring, bodde på internat, gick i skolan och fick mitt gymnasiebetyg. Den tiden i mitt liv kan nog jämföras med pojkarnas lumpentid. De var riktigt tufft mellan varven men så här efteråt minns man bara alla roliga och galna stunder.

Själv var jag på det klara med vad jag skulle bli redan som tolv, trettonåring. Jag deklarerade tydligt och klart att det var journalistyrket som hägrade. Helst ville jag skriva om sport. Under 80 talet fanns bara sport i i huvudet. 1984 i juli-augusti gick OS i Los Angeles och tv-sändningarna gick nattetid. Jag flyttade under dessa två veckor ner i husets källare med madrass och kudde. Sov på golvet på dagarna och på nätterna såg jag allt som visades. Missade en stor händelse, vilket grämer mig än idag. Jag råkade slumra in just under den tiden Kent Eldebrink tog sitt brons i spjut. Illa!

Mot slutet av detta OS hade familjen planerat in en Danmarks semester. Detta gjorde att jag fick slita mig från min madrass och ta mig ut i det vanliga livet. Därför fick jag, liggandes i en våningssäng med radiosporten tätt tryckt mot mitt öra bevittna att Patrik Sjöberg tog silver i höjd. Minns att det var så svårt att inte få ljubla högt. Kunde ju inte väcka resten av familjen även om det var en stor händelse.

Efter sommarlovet återgick jag till skolan och på svenskan fick vi till uppgift att skriva om något vi upplevt på sammarlovet. Jag valde naturligtvis att skriva om OS! Antagligen en av de bästa uppsatserna jag skrivit i mitt liv. MEN den blev totalt sågad av min svenska lärare. Han gav den ett lågt betyg med motiveringen:
- Det där har du ju skrivit av ur en tidning!
Jag blev arg och sårad så långt in i själen som en rabiat tonåring kan bli. (tänk på det alla lärare och vuxna: det kan se ut som om orden Ni säger rinner av en stöddig kaxig unge men i själva verket kanske era ord påverkar mer än vad ni förstår)
Vet att jag slet uppsatsen ur hans hand och lämnade lektionen utan ett ord. Sen gick jag hem till mamma och grät! Jag hade inte skrivit av en enda rad men självklart fanns i min uppsats likheter med sportens artiklar. Jag hade ju levt ihop med kvällstidningarnas och sportkommentatorernas termer i nästan två veckor. Klart man påverkas.

Jag ska inte säga att det var den lärarens sågning som innebar att jag aldrig sökte till journalisthögskolan. Det vore att vara orättvis, även om jag fortfarande har lust att spotta den mannen i ansiktet, när jag ser honom. Men nej, det var många orsaker till att jag aldrig på allvar tog tag i den där drömmen. Kanske var jag feg. Kanske trodde jag för lite på min egen förmåga. Eller så kom bara själva livet i vägen!

Under en senare del av livet pluggade jag på komvux. Valde efter mycket vånda Svenska C. En kurs som i stort sätt bara handlade om att skriva. Hur skulle jag klara av det? Minns att jag var beredd att hoppa efter de första två veckorna. Det var hemskt! Alla i klassen var skit duktiga och jag som inte skrivit på riktigt på så länge, kände mig så kass. Läraren, Ola, var grym, i dubbel bemärkelse. Han kunde sin sak och var duktig men han hade också grymt höga krav. Varannan vecka fick vi en ny skrivuppgift. Till veckan därpå skulle vi gjort skissen och ta hjälp av klassen för att utveckla det vi skrivit. Sen skulle uppgiften in. Snacka om att få öva upp det här med att ha en deadline och att skriva på beställning. Det var ångest! Men så roligt! Gick ut kursen med högsta betyg men glädjen över betyget var inget i jämfört med glädjen att äntligen fått bekräftat att det jag skrev dög.

För mig är det skrivna ordet heligt. Har jätte svårt att kasta böcker tillexempel. Det är ju någon som skapat. Det är konst. Känner en stor beundran inför dom som kan, med det skriva ordet, förmedela känslor av igenkänlighet. Allra helst de som skriver om vardagliga situationer, det dråpliga och vanliga.

Äldsta dottern skriver också en del. Hon är duktig. Vissa saker hon skriver gör att jag gråter. Visserligen är jag en blödig person men det hon skriver berör så ända in i själen. Måtte hon fortsätta. Måtte ingen ta ifrån henne sitt sätt att uttrycka sig. Måtte ingen kritisera den text som kommer ut på pappret och som är hennes.