Det har hänt så mycket sen sist och jag känner att det är svårt att ta upp tråden igen. Kanske är det just det som händer med oss när någon i vår närhet tas ifrån oss. Någon vi tycker om om, någon som alltid funnits där. Livet går vidare men ändå blir ingenting någonsin som förut. Det kommer gå bra. Det kommer bli bra. Det vet man. Ändå känns livet lite fattigare. Lite tommare.

Natten till söndagen den 13:e september somnade Jannes fina, fina mamma in och hennes man står nu utan maka. Henne barn utan mamma och inte minst har hennes barnbarn förlorat sin älskade farmor och mormor. Fast ändå är förlorat fel ord. För hon är inte borta. Hon finns med de sina hela tiden fast på ett annat sätt, i en annan form. I minnenas form. Hon var speciell och kärleken till sin man, sina barn och barnbarn var det som största och det viktigaste. De är vetskapen om detta som får bilda tröst till dem som är kvar. Tröst till familjen var hennes allt. 

Mitt i sorgen skapas värme och omtanke. Kärleken till dom som finns kvar, mitt i all tomhet, blir allt viktigare och jag är säker på att Göta är nöjd i sin himmel då hon ser hur hennes närmaste nu sluter upp kring varandra. Hjälper, stöttar och bryr sig om. Precis så som hon själv skulle ha gjort.