Har just skjusat Amanda till Arnö. Hon flyttar ju till pappan idag. Hanna blir dock kvar några dagar till. Lite psykologisk nertrappning för min del alltså. Det blir ju alltid tomt efter dom.

Har dessutom skrivit ett långt inlägg på Onyx sidan. Kunde inte låta bli. Kanske borde jag vara tyst men jag har såå svårt när folk inte begriper vad jag menar. För att verkligen få ur mig allt kommer lite till här.

Det som var på tapeten den här gången var H3's uttagning. Tycker det är jätte häftigt att H3's ledning verkar stå för vad man sagt. "Att dom som visar vilja och motivation ska primeras". Man kan diskutera var och hur unga spelare ska få chansen i ett "äldre lag" i det oändliga. Det finns inte ett rätt svar på den frågan och det är inte alltid så solklart beroende på spelarens både fysiska och psykiska förutsättningar. Men poängen i det hela var att H3 sagt hur man tänkt innan och stod för det. Hur skulle de se ut om man från ledningens sida säger en sak och sen inte står upp för den åsikten redan innan säsongen börjat. Det vore verkligen att tappa ansiktet inför alla spelare redan från start.

Jag personligen tror mycket på att unga spelare ska få chansen. Att ha morötter och mål är viktigt. Har ju själv två tjejer som haft förmånen att ha tränare runt sig som "sett" och motiverat dom till att ta nya steg. Hanna är ett lysande exempel. Hon började i sitt F91 gäng. Fick chansen att dubbla med F89 (tack till Leffe)och gjorde debuten i damernas a-lag redan som 14 åring. (tack till Jonte) Är helt övertygad om att hon inte nått så lång om hon inte fått chanserna att spela mot tuffare motstånd då och då. Om hon inte sett möjligheterna framför sig tror jag inte att hon haft orken att träna så hårt som hon gjort och hon hade heller inte utvecklats till den duktiga back hon är idag om hon inte fått utmaningarna. Det har varit tufft. Absolut inte någon dans på rosor alla gånger men hon har iallafall fått möjligheten.

Men det finns baksidor med att plocka upp unga spelare i seniorlag tidigt. Det gäller att ta hand om dom på rätt sätt och att det finns en dialog mellan ledare och föräldrar. Spelaren måste alltid vilja själv och utgångspunkten måste alltid vara spelaren själv. Jag vet att det finns folk/tränare som vägrar släppa sin "egna" spelare till nya lag. Prestigen och resultatfixeringen hos ledaren är ofta stor. Man är rädd att förlora sina bästa från laget och knyter "sina" spelare allt hårdare till den egna truppen. Istället borde man känna glädje och stolthet över att jag som ledare bidragit till att den eller den spelaren utvecklats under min ledning och nu är mogen att ta ytterligare ett steg. Samtidigt förstår jag problemet då risken alltid finns att ungdomslagen urholkas och blir en slagpåse då allt fler av de duktigaste försvinner.

Det är finns som vanligt flera sidor av ett mynt!