Följande inlägg kommer antagligen kunna uppfattas som "Jag är inte bitter..."

"Största möjliga lycka för största möjliga antal människor" borde vara den mänskliga verksamhetens mål, menade upplysningsfilosofen Jeremy Bentham (1748-1832).

Snubben blev naturligtvis ifrågasatt och kritiserad på sin tid. Man menade på att lycka var svår att mäta osv. Idag kan man dock enligt hjärnforskningen mäta hjärnvågor från nått lyckocentra i våra skallar och på så vis kan man alltså jämföra olika människors lycka alternativt olycka.

Nu kan vi mynta ett nytt uttryck "Största möjliga olycka för största möjliga antal människor". Jo för det är först nu när olyckan om varsel och uppsägning drabbar ett stort antal människor i vårt land som medierna lyfter frågan. Det är det ena nyhetsinslaget efter det andra där man visar på hur låga inkomster kommer drabba x-antal människor. Det är bedrövligt sorgerligt och det blir oerhört tufft för väldigt många de närmaste åren. Jag stämmer in i kören av upprördhet och tycker verkligen att det är oroväckande. Jag förstår att det inte bara ger konsekvenser för den enskillda utan även för hela vårt land.

MEN eftersom man alltid är sig själv närmast kan jag inte låta bli att höja ögonbrynet en aning och undra hur det kan komma sig att det är först när antalet drabbade blir tillräckligt stort som folk blir upprörda. Vi är faktiskt många som levt med låga inkomster redan tidigare. A-kassans höjningar är ingen nyhet. Jag har personligen betalt mer till a-kassan sen jag blev arbetslös än när jag jobbade!! MEN nu när det drabbar ett större antal människor och kanske tom välutbildade stackare DÅ är det synd om människan. Eller männskorna ska jag väl säga. För det var ju först när det blev plural som det blev intressant. Innan fanns misstroendet mot de som levde på bidrag. Det som var sjukskrivna var bara lata osv. Nu är det ingen som ifrågasätter längre.

Avslutningsvis. Jag lever inte på några bidrag. (förutom nått bidrag från mina älskade föräldrar som rycker ut när det blir tokkris) Jag hör till dom som  vill klara mig utan. Jag hör inte till skaran som går och missunnar nån annan att dom har det bra. Jag är övertygad om att de flesta som tjänar bra har förtjänat det. Jag tror, som jag tidigare skrivit , mycket på att "alla har sina strider" att utkämpa. Många av det viktiga striderna som vi människor måste ta, handlar sällan om pengar.

Jag kämpar på och jag tror att hjärnforskarna skulle kunna registrera rätt så mycket lycka i min skalle trots att kontot inte är är proppat. MEN när man på TV dagligen visar mig listor över vad tex metalls medlemmar har tjänat och vad de nu kommer få i lönebeskedet och siffrorna fortfarande är flera tusen över vad jag får ut då måste jag erkänna. Jag är inte stolt över det. Gillar inte alls den känslan hos mig själv men då känner jag en viss bitterhet.

Mjölken är liksom lika dyr för mig som för alla andra!