Jaha. Då är fåren insamlade igen och ligger och sover.
Hanna har en "jag-är-så-jävla-arg-och-vill-slå-nån-på-käften-dag". Hon varnade, det första hon gjorde när hon klev in i hallen. Det är bra. Då har jag vett att hålla mig på min kant. Det värsta är att jag inte änns kan säg att jag inte förstår mig på henne. Har precis samma känsla visssa dagar. Både hon och jag undviker normalt sätt konflikter. Vi höjjer faktiskt väldigt sällan rösten till varandra överhuvudtaget.  Kanske är det det som är felet. Vi kanske borde bli lite förbannade då och då istället.
Amanda, den lilla, har sin egen teori. Som vanligt.
-Boxare måste ju vara mycket gladare än vi andra. Dom får ju ut alla sina aggressioner, säger hon och boxar med båda händerna i luften.
-Sant. Men å andra sidan har dom inga hjärnceller kvar att bli glada med längre, svarar storasyster.
Sånt pratar vi om vid kvällsmackan.


Är oerhört trött ikväll och ska nu krypa långt ner under täcket.
Sov gott...och God Morgon!