Det skär i hjärtat idag. Ändå känner jag mig glad. Det är nog tur att vi människor inte alltid kan förstå hur allt hänger ihop. Allt går inte att läsa in och lära ur en biologibok. Mycket ryms där inne i hjärtat, inte bara förmak och klaffar.

Tjejerna har åkt till skolan och all packning vittnar om att dom inte kommer hit efter skolan. Det är överjävligt. Just nu. Dom fattas mig! Men det är lugnt...Vid det här laget vet jag att den här känslan går över om ett par timmar. Måste bara få tycka lite synd om mig en stund.

Jag är trots tystheten och saknaden ändå glad idag. Jag har världens bästa ungar. Tänk att dom har blivit så stora. I bilen in till stan berättade Hanna att hon igår sett två barn med en pappa på badhuset. Dom hade påmint henne om sin barndom då de båda barnen varit så lika henne själv och hennes lillasyster. Ett galet vattendjur (Hanna) och en som trodde hon skulle dö om hon fick ett vattenstänk i pannan (Amanda). Vi skrattade gott åt minnet!

Sånt kan göra mig lycklig! Tänk så mycket vi gjort och varit med om genom åren och så många små, små händelser som sen 15 år senare kan göra gott ända in i själen.