Vi har försökt haft lite olika teman på dagrna här uppe.
Vi började som bekant med längdskidor vilket fungerade skapligt med tanke på att det var många år sen sist. Sen tog vi turen med skoter vilket var en höjdare och samtidigt en rejäl svacka. (svackan då skotern grävde ner sig) Sen hade vi slalom dagen och idag var det då dags för tema snöskor.




Sommaren 2007 var vi i Lofsdalen och vandrade då runt Sveriges högsta vattenfall Njupeskär. En tur på dryga milen. Idag var tanken att vi skulle besöka fallet igen. Vi skulle dock ta den korta svängen. Endast 5 km skulle vi vandra men för att klara av de i alla snö så rekommenderade man oss att ha snöskor på fötterna. En riktigt bra uppfinning visades sig då det är hur mycket snö som helst. Turen upp mot fjället började bra och när vi lärt oss tekniken att gå med dessa miniskidor på fötterna gick det riktigt smidigt. Vi tog några fina bilder.

En av de smala broarna vi traskade över.



Smalt var det att gå.



Tungan rätt i mun



Allt eftersom vi gick blev vädret dock sämre och sämre och när vi närmade oss fallet efter en hel del uppför så blåste det i mitt tycke storm. Men skam den som ger sig! Vi skulle fixa det. Ja, hade jag varit själv hade jag nog vänt men eftersom Janne är en envis liten man och jah vägrade att bli själv så var det bara att gå. Innan vi kom fram till fallet hittade vi en lite stuga där vi rastade en stund innan dagens största utmaning dök upp. Ni ser den på bilden nedan. Mellan träden skymtar man en 30 m (säger Janne att den var jag tror den var minst 50 m) lång brant trapp. Den är snötäckt och räcket har man ingen som helst användning för då ledstången är i knähöjd tacka vare alla snö. DÄR skulle jag alltså ner. Jo, tack! Det gick men jag kan lugnt säga att jag vara allt annat än smidig. Kände mig som minst 60 år.



Så gick vi i stormen den sista biten och kom fram till fallet som säkert var underbart vackert bakom all snöura och dimma. Sjukt dåligt väder. Nedan ser Ni de närmaste man kom vattenfallet den här dagen.



Sen skulle vi tillbaka. Jag kände mig inte ett dugg yngre när jag skulle ta mig upp för samma förbannade trapp som jag nyss tagit mig ner för. Tror faktiskt att jag vid minst ett tillfälle talade om för Janne att jag "kommer aldrig komma upp det här". Nåja, kanske tre gånger då, om man ska vara noga!

Till sist högg jag mig med hjäla av snöskornas klor upp och sen gick allt som en dans ner.
Väl nere gick vi in på ett litet museum för att kissa. Där träffade vi några som arbetade där. Dom skakade lite på huvudet åt oss.
-Ja, jag som ortsbo, skulle då aldrig besöka fallet i det här vädret.
-Jo, men det gick bra, svarade jag. Det var bara trappen som var hemskt jobbig.
-Va? Gick ni ner för trappen? Vi brukar alltid säga åt våra besökare att inte gå längre än till raststugan.

När vi gick ut därifrån var jag nöjdare än nöjdast. Kände mig plötsligt inte alls som 60 år längre utan som högst 25. Haha, vi hade klarat nått som man inte skulle göra. Dessutom i ett jäkla väder. Stolt!

På väg tillbaka besökte vi i rena ivern Nipfjället. Där höll vi på att nästan köra fast. Men bara nästan. Dom hade glömt att ploga vägen och vi fattade inte riktigt hur mycket snö det hade kommit.

Här ser man att det blåser en del och snövallen bakom är grym.



Fikastugan var insnöad så nått kaffe fick vi inte.



Väl hemma i stugan igen var det skönt att få mat och en dusch. Misstänker att jag inte kommer kunna komma upp ur sängen i morgon pga av den stelhet jag redan nu känner i benen. Men men...får väl hitta på ett passande tema även för det då.

Må gott alla.