Kan Ni  möjligen ana vadsom händer när man får den här storleken på spik intryckt i bakdäcket på en bil?



Det vet jag! Nu!
Eller snarare efter gårdagens bravader.

Vi tar det från början. Vissa dagar kan man känna det på sig på en gång. Den där känslan av att idag borde jag legat kvar i sängen och inte änns tänkt tanken att kliva upp och utmana ödet. Men så kändes det inte alls igår. Var på strålande humör och full av ny energi efter biokvällen. Skjusade in Hanna till badet där hon skulle ha lektion. Drog vidare för att handla ett par saker på Netto. På väg dit kände jag att nått hade hänt med bilen. Bakdäcket lät så kontsigt och det kändes inte så där behagligt runt längre utan det slog och utan att ha sett det förstod jag. PUNKA!

Men närå. Inte alls. Luften var kvar i däcket. Men där satt den så fint inkilad. Spiken. Med plugg och allt. Vad pluggen var till förstod jag först en stund senare. Åkte efter rådfrågning till OK macken och tänkte "nu får jag visa att jag inte alls är så där värdelös som sveriges bästa bilförare" och ta tag i det här. Sagt och gjort. In på macken och bad att få låna nån form av tång samt köpte en sån där flaska "laga punka med skum", ni vet. Tror inte jag spelade rollen som "blondinen som kan väldigt mycket om bilar" speciellt bra för hon bakom disken gav mig väldigt detaljrika order om hur jag skulle bära mig åt.

Så ut till bilen med en lång tång som jag tror vi som begriper oss på verktyg kallar polligrip!??
Sagt och gjort. Drog ut den eländiga spiken, med plugg och allt. Åh, då fattade jag vad pluggen var till. PPSSSSsssss, sa däcket och blev så tomt på luft. Den satt där och tätade förstårs!

I med allt skum och så iväg ut till Stego och fick ny luft i mitt lilla däck. Phu! Förlorade där en timme drygt av en rätt proppad dag. Hem för att ta reda på tvätten. Hade nämligen påbörjat den proceduren innan jag drog in till stan. Nåja, nu var det lugnt. Nu skulle jag bara ägna mig åt tvätten. Trodde jag ja!

Telefonen ringer och i andra änden mullrar världens bästa Stickan som vill att jag ska komma ner till boendet och låsa upp en dörr han behöver in igenom. Jag är värdelös på att säga nej i vanliga fall och till Stickan kan man bara inte säga nej. Det går bara inte! Ja, men det tar ju inte så lång stund. Lugn och fin. Inte stressa upp sig!

Kommer ner till boendet och ska med hjälp av kortet och koden ta mig in. Tror Ni det funkar!? Nix! Jag har gett mitt kort till Anette som ska bo med sitt lag där under helgen. Jag hade ju två så det skulle ju funka. Det var bara så att det jag hade kvar hade man valt att spärra. Underbart! Det var bara att snällt vänta utanför till Stickan dök upp på sin cykel 40 minuter senare. Ringde då till Helena som jobbar inom psykiatrin och talade om att nu kunde hon snart lägga in mig!

Kunde satt mig ner och grinat en skvätt. Men så tänkte jag: Nu får jag iallafall nått att skriva om på bloggen.
Resten av dagen flöt på tämligen bra.

Ja, om man då bortser ifrån att jag senare på kvällen, var tillbaka på boendet med Janne & Helena och då tappade en nyckel i toastolen samt svarade galet konstigt på alla Helenas frågor och förklaringar.  Var vid det laget så sjukt trött så jag skrattade bara åt allting. Kände mig som en fnittrig tonåring där ett tag. När jag blir sån så kommer alltid minnesbilder upp från skoltiden. Då man blev fnittrig över nått och och läraren spände ögonen i en och man fattade att om jag inte skärper mig nu så åker jag ut. Men det bara bubblade och jag kunde bara inte sluta. Ännu värre var det om nån i närheten var likadan. Just som man samlat sig hörde man nån annan frusta i ett försök att dölja skrattet. Ja, det räckte med en harkling så var det kört igen.

Tack och lov  hade jag ingen lärare som krävde skärpning med mig igår utan folk omkring mig som skrattade både med och åt mig och som inte blev irriterade när jag spårade ur.