Idag har jag fått en adrenalinkick utan dess like. Jag vet inte vad som var värst eller om vi ska säga bäst. Dagens skotertur blev i vilket fall som helst ett äventyr. Ett äventyr som varken jag, Janne eller Rickard kommer glömma i första taget.


Vem har släppt ut fången?


Janne mår bra.

Vi startade i skogen och lärde känna maskinerna lite innan vi kom upp på fjället.
Det är så vackert där uppe och att susa fram i 70-80 km i timmen med höga fjäll
på båda sidorna med solen och vinden i ansiktet. Då känner man att man lever
och jag kan inte tänka mig att det finns så mycket annat som skulle kunna mäta
sig med den känslan. Lyckan var total.











Det är så fint ordnat med skoterleder som bara är att följa. Om man inte
som "vissa" måste lämna leden i tron om att upplevelsen kan bli ännu lite
bättre lite högre upp på fjället.

"Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket".
"Gräset är inte grönare på andra sidan"

Ja det finns många fina talesätt som kan beskriva det som hände där upp.
Vi kommer aldrig kunna återge historien i sin helhet på ett sånt sätt så andra fattar.
Hur som helst körde vi fast och Janne och Rickard fick lyfta runt skotern (ca 200 kg)
 stående i midjehög snö. Det gick så där. Men vi kom loss utan att bhöva tillkalla hjälp.
Jag skrattade hysteriskt ett tag när vi stod där uppe. Tror det var av nervösitet mest.
Sen vi kom loss har jag skrattat av lättnad och åt hela den helt sjuka situationen då
Rikard skämtar om att vi ska dö där uppe och Janne behövde gå på toa!!
Tant (jag själv) stod och försökte med glada tillrop peppa killarna till stordåd.



Janne tyckte jag skulle ta kort på de vackra vyerna i väntan på att komma låss.
Det här kortet var det enda jag tog just i den stunden.




Hjälten Rickard! Något trött efter dagens äventyr. En sak är säker.
Han kommer aldrig glömma
dagens strapatser.