Idag borde Helena och jag tilldelas nobelpriset.
Oj, vad vi har fixat och donat idag. På det hela taget har vi inte fått nått gjort rent praktiskt. Men vi har likt spioner väntat ut folk och skapat lite bättre förutsättningar inför allt kring boendet. Vi var dessutom riktigt trevliga hela tiden! Bara det kan vara värt en medalj när frustationen pyr i hela kroppen.

Jag måste vara den personen på jorden som har störst kontrollbehov. Litar snart inte på nån, vilket blir väldigt orättvist mot en omgivning som faktiskt försöker göra så gott dom kan. Men så fort jag märker att saker och ting inte blir gjorda eller blir gjorda halvdant så är jag där och petar. Känner att jag börjar bli jäkligt jobbig och stressad. Inte bra! Får jobba på det här. Just nu hoppas jag framförallt att jag kommer iväg till fjällen. Helst med packning...