Idag har jag varit en bra mamma. Iallafall har inledningen varit bra.

Jag gick nämligen upp med mina barn. Dom har nu gjort sig fina och dragit till bussen. Båda på ett soligt bra humör.

Gårdagens ungdomsavslutning på Ramdalen hade jag gärna varit med och styrt upp lite. Det är svårt att få till med många lag och många barn. Det förstår jag men det var riktigt rörigt mellan varven.

Förr hade man ungdomsavslutning en heldag i sporthallen med en massa aktiviteter för både stora och små.

"Men si det var ingen som tyckte det var roligt utan bara lååångtråkigt." (tyckte en vuxen tränare)

Man delade dessutom på den tiden ut priser till spelare i varje lag i kategorierna "tränarens val", "bästa kompis" och "träningspris". Men si det gick inte alls för sig.
"Inte kan man dela ut priser till enskilda spelare".
"Vi är ett lag och det förstör lagandan att primera vissa spelare"
"Bästa kompis kan inte barnen själva rösta fram. Dom tar ändå den som är bäst på att spela".

Det är märkligt att samtliga negativa åsikter kommer från vuxna. Vuxna som tror sig vara pedagogiska och tror sig veta vad barnen vill ha ut av en ungdomsavslutning. Skitsnack, säger jag.

Senast igår berättade mina egna barn lyriskt om de roliga avslutningarna, när man fick rusa runt på sporthallen hela dagen. Alla var där. Det var olika matcher i form av uppvisning både av stora och små. Det var föräldrar och a-lags spelare i en väldig blandning.

Varför underskattar man barns förmåga att bedömma vad som är roligt genom att lägga sina egna vuxna aspekter på allt? Är man så rädd för att göra fel så man hellre väljer att inte göra någonting alls?

Nä. Jag tror på mina (och deras forna lagkamraters) barns uppfattning om att ungdomsavslutningen var en höjdare förr. Trots att de vuxna fick vika en eller annan timme en helg och trots att inte alla spelare fick priset "tränarens val".

Trams, säger jag!