På tal om att man inte alltid lever som man lär. När det gäller föräldrarskapet och hur man ibland handlar utan att tänka.

Igår kväll låg Amanda i badet en lång stund. Hon hade lite "spa" som vi tjejer har ibland. När man har spa har man tydligen också musik på. Hon hade kopplat in högtalarna till mobilen och det är rätt bra ljud i dom, om man säger så.

Själv sitter jag i köket och håller som bäst på att spöa Janne i Rummy. Vi har kommit en bit och jag ska med hjälp av mina usla kort får ihop ett femtal och två stegar med fyra kort i varje. Jag stökar runt med mina kort och plötsligt händer det.

Jag inser att min hjärna håller på att koka över. Dels pga av korten men också pga den låt jag inser att jag hört strömma ut från badrummet i minst tio minuter. Fram till toa dörren, som naturligtvis är låst. Knackar (nåja bankar) och hör Amanda svara.
-Jag hör inte vad du säger!
Näää, tacka för det!
Fram med en kökskniv ur lådan, fortfarande i en hastighet som om det brann någonstans.
Meckar upp låset och hör mig själv säga halvt hysteriskt.
-Jag orkar inte höra den här jävla låten. Jag blir helt dum i huvet. Byt!! (Hanna härmade mig flera gånger under kvällen så jag inte skulle glömma vad jag egentligen sagt där i min galna tillvaro)
Amanda som ligger med öronen under vattenytan ligger lugnt kvar och svarar vänligt.
-Jag ska bara skölja ur håret så ska jag sänka.

Något lugnare går jag tillbaka med kniven och vips så har Janne fått ihop både stegar och femtal och jag får böta en massa. Allt bara för att den här låtens skull!

Brukar tycka mina barn har bra musik smak men det här blir bara för mycket samma sak. Hur länge som helst....
Psyko!!