Igår var jag som sagt på föräldrarmöte i yngsta dotterns klass.

Mot slutet av mötet frågade hennes mentorer om vi märkt nån skillnad på på våra ungdomar. Om vi upplevde att dom klivit in i puberteten och ändrat sig något.

-Nejdå. Dom är så så gulliga och trevliga, inga problem alls, svarade alla föräldrar.
Dvs dom som sa något alls. Några satt tysta. ( undrar varför)

-Vem försöker man lura, väste jag i ena mungipan till närmaste bordsgranne.

Jag vägrar att tro att alla trettio elever i en klass alltid är fantastiskt sockersöta och goa att ha att göra med. Tonåringar ska inte vara sockersöta och lätta att förstå sig på! Då är dom inga tonåringar. Antar att föräldrarna vill visa upp att de har en fungerande familj där allt är frid och fröjd. Vilket bara blir patetiskt. Speciellt när alla vet att så inte är fallet.

Vår Amanda är en fantastisk liten person som aldrig slänger i dörrar eller skriker taskiga saker till oss föräldrar. (jag själv var vidrig i den åldern. Hade antagligen kastat ut mig själv, om jag varit vuxen då) Men visst märker man att hon förändrats. Hon är tröttare, mer disträ, mer ointresserad av oss andra, svarar tjurigare och är kortare i tonen. Berättar inte lika mycket utan att man får ställa tusen frågor. Hon tycker inte samma saker är roligt längre som för nått år sedan. Det är kompisarna som betyder mest. Visst har hon förändrats. Hon är lika fantastisk men visst håller hon på att bli vuxen och visst märks det.

Kunde naturligtvis inte hålla tyst vilket så här i efterhand kan verka helt rubbat. Vår dotter är ju inte nått problem. Men ändå bara måste jag ta strid mot allt det där hycklandet. Jag är värdelös att hålla tyst. Jag både skäms och tycker synd om alla föräldrar som sitter där och ska visa upp en snygg fasad. Jag skäms över dom som ljuger. (alla andra vet vilka ungar som strular både i skolan och hemma) och så tycker jag synd om dom som inte törs säga sanningen utan tiger för att mörka.

Varför ska det vara så fult att säga att ibland är det svårt att förstå sig på unga människor när dom befinner sig mitt i sin frigörelse? Varför ska det vara så svårt att bara säga:
-Ibland är det jobbigt att köpa att min söta son plötsligt förvandlats till en egen individ som vill helt andra saker än vad jag som förälder vill?
Det behöver ju inte betyda att jag är dålig förälder eller att mina barn inte blir världens bästa vuxna människor. Det är inget misslyckande. Det är en process. En del av livet.

Tänk om alla vågade lägga undan lite stolthet. Vågade strunta i prestigen och bara blotta sig lite grann. Vågade säga som det är och därigenom få möjlighet att ta del av varandras erfarenheter. Att som förälder höra att det är fler som inte alltid förstår. Som är oroliga. Som inte vet om dom gör rätt eller fel då dom försöker forma sina ungar till de individer de själv vill att de ska bli.

Till saken hör att efter mötet talar Amandas mentor om för mig, vid sidan av, att flera i föräldrar i klassen har ett elände hemma med sina tonåringar som är rabiata och fullständigt omöjliga. Det visst jag redan men ändå var det skönt att förstå att jag haft rätt. I klassrummet satt flera förtvivlade föräldrar och undrade om det bara var dom som hade det jobbigt hemma. Detta bara för att ingen vågar säga som det är.