God morgon på Er!
Idag har jag redan hunnit varit grymt duktig. Ägnat åt mig det obeskrivliga nöjet att tömma kontot. Dvs. jag har betalt räkningar. Vuxen poäng till mig! Det är ju aldrig kul att se pengarna flyga iväg men ändå är det skönt att få koll på läget.

Hanna har lämnat moderskeppet. Hon har tagit bussen in till stan för att möta upp Spid-ligan. Dom ska planera nyår. Är så glad att hon valde de programmet, att hon hamnade i den klass hon gjorde och att hon fått så många goa fina vänner. Skolan är tuff mellan varven för att inte tala om livet. Det har blåst hårt ibland. Så hårt att det svider i skinnet och man är rädd att ramla av vår lilla jord. (för att inte tala om hur orolig jag varit för att hon ska tappa fotfästet) Då är det viktigaste att ha vänner som håller i, stöttar upp och värmer en med massor av kramar. För hur mycket en mamma än kramar och håller i så räcker det ibland inte till.

Som förälder känner jag ofta att jag vill skydda mina barn från allt ont. Men det kan man ju inte för då utestänger man ju självaste livet  och trots allt är det ju de erfarenheterna, både glada och smärtsamma som gör oss till just dom individer vi blir. Att utan törnar få trava fram på jorden helt obehindrat ger oss inga tänkande, empatiska och varma människor. De ger oss medmänniskor som är trångsynta och hårda. Sådana som dömmer andra allt för hårt. Å andra sidan tror jag verkligen ingen kommer undan egentligen. Det är bara så att vissa väljer att stänga ute. Inte känna på riktigt. Låtsas att det vi inte pratar om, inte finns.  Var och en väljer själv. För mig är det ett lätt val.