Åh, vilken match vi blev bjudna på ikväll.
Sverige stod upp mot ett storspelande Kroatien. Ett Sverige som är ungt och orutinerat. Ett Sverige som man i snacket inför VM sagt, ska vara med och lära. Målet var att försöka ta sig vidare från gruppen, sa Staffan Olsson i en intervju. Undrar om han redan då visste vad laget förmådde och ville se till att vi (media) inte skulle ha några förväntningar. Svenska landslag är alltid bäst när dom slår ur under läge.

Som sagt. Sverige gjorde inte bort sig. Skönt! Hatar när svenska lag blir förudmjukade. Kroatien tippas som en av guld favoriterna. En härlig handboll bjöd dom på ikväll. Hanna slog näven i soffan och svor vid varje Kroatiskt mål i andra perioden. Men jag kunde inte änns bli irriterad eller frustrerad. Dom var bäst ikväll helt enkelt och att förlora med bara fyra mål mot det laget är inget hänga läpp för.

Å så är jag så imponerad av Ola/Staffan. Gillar deras sätt att peppa. Att när det återstår tre minuter tala om att "Ni har gjort det här bra, nu står vi upp, går stolta av planen, inga jävla hängbjörkar nu". Inget mesigt utan kraftfulla ord men ändå i positiv anda. Det kan verka vara så lite, så obetydligt men jag är övertygad om att vad och hur en ledare säger saker till sitt lag, betyder grymt mycket så länge laget litar på och har förtroende för sin coach.  

Om mina barn valt att spela handboll istället för innebandy, hade jag gillat det. Handboll är en tuff sport. Säkert är den ännu tuffare än vad som syns på tv. Ändå är det på nått sätt just. Man drar upp varandra, man klappar på varandra.  Man hatar inte motståndarna som man gör i hockey. Det gillar jag!

Tur att det inte blev fotboll för mina barn. Hade inte fixat att stå ute i ur och skur. Fast vid närmare eftertanke så skulle jag nog gjort det också. Idrottsintresserad och sopande morsa som man är.