Har börjat dagen med att låtsas. Jag tänkte att om jag struntar i hur jag mått de senaste dygnen och inte känner efter, utan bara kör, så kanske allt det sjuka är borta nu. Har käkat normal frukost och tom unnat mig lite kaffe. Men nu har verkligheten kommit ifatt. Det går inte att nonchalera att magen är helt ur funktion och jag är så matt. Känner mig helt slut trots att jag sovit mer på tre dygn än vad jag annars hinner med på en vecka.

Den efterlängtade bion med Anette ikväll är nog bara att glömma. Trist naturligtvis men samtidigt så finns ju bion kvar. 
Förhoppningsvis kanske jag ska tillägga med tanke på gårdagens attentat på Blue Moon Bar. Det som hänt är så bedrövligt så det finns inga ord som räcker till. Man blir både arg och ledsen över att det bara kan hända. Ändå var det väl inte nån större överaskning att det hände egentligen. Att det gått så långt så att man inte änns blir förvånad längre säger ju en del om hur långt det gått.

När jag loggade in på bloggen igår eftermiddag så hade DC kommenterat mitt inlägg om att SN var ovanligt tunn igår.
"Imorgon står det tio sidor om branden så då lär tidningen vara tjockare".
Vilken brand? Loggade in på SN och fick ett tjockt grått rökmoln som svar.
Då kom jag på att jag faktiskt blivit varnad. Vid halv tio på förmiddagen hördes den skarpa larmsignalen ljuda över Oxelösund. Samtidigt pratade jag med världens bästa Malin i telefon. Signalen hördes också i Nyköping där hon befann sig.
-Provar dom den så här dags? Visst brukar det väl vara vid tre, första måndagen i månaden, var vår reaktion.
-Är det krig, sa nån av oss skämtsamt.
Vi var helt på det klara med att det lät. Högt. Men där stannade tydligen våra sjuka hjärnor att fungera. Ingen av oss kom på att man kanske ska kolla datorn, slå på radion eller så för att se om det var nått den där signalen ville säga. Helt rubbat så här i efterhand. Nä, där sitter vi och ältar våra vardagsproblem, garvar och tycker synd om oss som är sjuka och inte änns en hysterisk högt ljudande larmsignal får oss att kunna slita oss från vår självömkan.
Pinsamt. Så när jag väl förstod vad som hänt där vid halv fem då jag vaknat ur koman var jag tvungen att ringa upp Malle för att förklara hur korkade vi båda var. (som om det skulle vara en nyhet för henne) Hon hade i sin tur dessutom trott att brandmännen hade haft övning när hon kände att det luktade rök .

Ja, vi får skämmas vi båda. Vi kan dock skylla på två saker.
Vi är sjuka på riktigt. Vi är dessutom så naiva så vi tror inte på allvar att det händer nått i vår lilla stad.
Förklaringen känns tunn. Men det bjuder vi på.