Carro ringde från jobbet och behövde hjälp.
Kände att det bara inte går att få till ett arbetspass idag med tvätt i maskinerna, handling, telefonsamtal som MÅSTE ringas idag (har redan skjutit upp det så länge) samt några MÅSTE besök på stan. Sa nej! Ångrar mig redan.Får alltid dåligt samvete när jag inte tar de få jobbpass som erbjuds. Känner mig lat och tråkig. Inget bra för själen. Det tär att inte ha ett jobb. Det tär inte bara på ekonomin, utan på allt. Jag brukar försöka att inte klaga. (åtminstone inte här på bloggen) Men just nu måste jag få spy lite.

Det jobbigaste är nog detta med planeringen. Att försöka planera för vardagen så att den känns meningsfull samtidigt som man alltid ska vara på "G" och boka om/av allt man tänkt göra om man behöver hoppa in i arbetslivet. Likaså är det med den långsiktiga planeringen. Hoppas mycket på en fjällen resa i mars men egentligen har jag ingen aning om jag kan åka eftersom arbetsförmedlingen eller a-kassan kanske tycker att jag ska vara tillgänglig då. Likaså är det med sommarsemester. Jag kan inte boka nått för om jag får jobb så är det det som gäller. Självklart.

Ta nu inte detta som om att jag inte vill jobba. Skulle ge vad som helst för ett fast jobb men denna ovisshet kan ibland, inte ofta, men ibland, driva mig till vansinne. Jag vill ju veta.

Eventuellt blir det jobb i helgen vilket i och för sig gör att jag får boka av lite saker men det är okej om jag vet om det innan.

Förbannade samvete!